حَدَّثَنَا مُوسَى بْنُ إِسْمَاعِيلَ، حَدَّثَنَا جُوَيْرِيَةُ، عَنْ نَافِعٍ، قَالَ كَانَ عَبْدُ اللَّهِ بْنُ عُمَرَ ـ رضى الله عنهما ـ يَجْمَعُ بَيْنَ الْمَغْرِبِ وَالْعِشَاءِ بِجَمْعٍ، غَيْرَ أَنَّهُ يَمُرُّ بِالشِّعْبِ الَّذِي أَخَذَهُ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَيَدْخُلُ فَيَنْتَفِضُ وَيَتَوَضَّأُ، وَلاَ يُصَلِّي حَتَّى يُصَلِّيَ بِجَمْعٍ.
Nofiʼ (Ibn Umardan) rivoyat qiladi: Abdulloh ibn Umar Jamʼda (Muzdalifada) shom va xufton namozini birga (jam qilib) oʻqir edi. Lekin u — Rasululloh ﷺ borgan oʻsha togʻ dovonidan oʻtar, unga kirib, (bevosita) ehtiyojini qondirar va tahorat qilar edi; soʻng u — Jamʼda namoz oʻqiguncha — hech qanday namoz oʻqimas edi.