حَدَّثَنَا مُوسَى، قَالَ: حَدَّثَنَا وُهَيْبٌ، قَالَ: حَدَّثَنَا أَيُّوبُ، عَنْ أَبِي الْعَالِيَةِ قَالَ: سَأَلْتُ عَبْدَ اللهِ بْنَ الصَّامِتِ قَالَ: سَأَلْتُ خَلِيلِي أَبَا ذَرٍّ، فَقَالَ: أَتَيْتُ النَّبِيَّ صلى الله عليه وسلم بِوَضُوءٍ، فَحَرَّكَ رَأْسَهُ، وَعَضَّ عَلَى شَفَتَيْهِ، قُلْتُ بِأَبِي أَنْتَ وَأُمِّي آذَيْتُكَ؟ قَالَ: لاَ، وَلَكِنَّكَ تُدْرِكُ أُمَرَاءَ أَوْ أَئِمَّةً يُؤَخِّرُونَ الصَّلاَةَ لِوَقْتِهَا، قُلْتُ: فَمَا تَأْمُرُنِي؟ قَالَ: صَلِّ الصَّلاَةَ لِوَقْتِهَا، فَإِنْ أَدْرَكْتَ مَعَهُمْ فَصَلِّهِ، وَلاَ تَقُولَنَّ: صَلَّيْتُ، فَلاَ أُصَلِّي.
Abu Zarr (roziyallohu anhu)dan rivoyat qilinadi: Men Nabiy ﷺga tahorat suvi keltirdim. U zot boshlarini qimirlatdilar va lablarini tishladilar. Men: «Ota-onam sizga fido boʻlsin, sizga ozor berdimmi?» dedim. U zot: «Yoʻq, lekin sen namozni oʻz vaqtidan kechiktiradigan amirlarga yoki imomlarga yetishasan», dedilar. Men: «Menga nima buyurasiz?» dedim. U zot: «Namozni oʻz vaqtida oʻqi. Agar keyin ular bilan jamoatga yetishsang, ular bilan ham oʻqi va: ‹Men allaqachon oʻqidim, endi oʻqimayman›, deb aytma», dedilar.